Här om dagen plockade jag upp den sköna boken Stefans lilla gröna av Stefan Sundström på biblioteket. Fastnade direkt och läste den från pärm till pärm i ett svep. Det är en bok om att komma lite närmare vårt arv av tradition att bruka och ta vara på jorden. (En liten plätt räcker långt.) Samtidigt som den är avslappnat tillbaka lutad och opretto med sitt raka språk direkt ur mun med till och med en och annan svordom. Tror jag , eller så hörde jag dem bakom texten. :-)) Bäst är förordet där Stefan beskriver sin väg till självförsörjande. Från mötet med farbror Hedmark till palsternackorna i den tunga leran på Färingsö. Stefan delar med sig av mängder med odlingstips och beskrivningar på mat att laga för att lagra. Det finns delar av boken som är svårlästa för en på den gröna (vego) vägen men den har en massa annat som väger upp kapitlen om t ex tuppsoppan. Det är inställningen till jorden vi ärvde och att man faktiskt kan som tilltalar mig. Och ett är säkert, i sommar ska jag ta en tur till Oloph på Järva fältet och kolla in Äggmobilen.
Det jag inte tycker om är bokens undertitel “En handbok i utanförskap” Utanförskap har i mina öron en så sorglig och negativ klang att jag värjer mig. Men det är också det enda som inte är bra.
Surkål på gång
